Idag har varit en av de tyngsta dagarna på många år i mitt liv. Jag har vunnit över mig själv i ett lopp som aldrig tar slut. 
Jag kraschade ju som sagt rakt in i väggen för några dagar sen. På två dagar gick jag knappt upp från sängen. Att en person kan må så dåligt att man börjar fundera på vad som skulle hända ifall man hoppar från balkongen, ja det är hemskt! 
Jag har aldrig i mitt liv kännt mig så tom och så hopplös. Som att det aldrig någonsin funnits något att sträva emot, något att bli bättre i. Att det kvittar ifall jag lägger mig i ett hörn och ruttnar bort. 
Jag kan inte förstå hur jag av alla personer har kommit till det här läget. Jag som ALLTID fyller mina dagar med saker jag älskar och med personer jag älskar, tror problemet var att det blev lite för mycket av det goda vilket gjorde att jag inte längre orkade med. 

 

Imorse när jag vaknade var jag fast bestämd över att ta mig till skolan. Jag visste att det skulle snurra i huvudet och jag var osäker på ifall jag skulle svimma under dagen. Även fast allt känns piss är det bättre att åka till skolan och träffa människor som får en på bättre humör och skratta än att ligga hemma och gråta. 
Precis som Lea Michelle sjunger: 

 

Skoldagen kändes förvådnansvärt bra. Alla ämnen förutom matten flöt på mer än bra. På väg till bussen kände jag mig så stolt över att jag klarat en hel dag i skolan. 
Kanske verkar det som ett ganska enkelt mål för er som mår psykiskt bra men för mig som mått så dåligt, kändes det lika bra som när jag fick mitt första A. 

Ja, hursom helst gick jag till affären och köpte en godis påse, vilket jag sen fick ångra eftersom min kropp inte klarar mängden socker i godis. När jag väl kom hem läste jag och kollade på världens strängaste föräldrar. 

 

Så konstigt för mitt i allt hittade jag min livsglädje igen och trots att huvudet inte är 100 med så känner jag mig grymt positiv och glad! Det kanske håller på att vända ändå!